På torsdag så händer det grejer.
Då kommer Katarina ner hit med Jenny. Det ska bli en himla massa kul, jag har en liten gnutta hemlängtan och vill bara krama om min familj. Men snart så får jag i alla fall en liten del av dem.
Under min tid här har jag inte varit hemsjukt alls, i alla fall inget anmärkningsvärt. Men just nu så kryper det mer och mer under mitt skinn för varje dag som går. Jag tänker på att jag inte kommer få fira min 20 års dag tillsammans med dem som jag älskar mest i hela världen. En ganska så stor dag som bara händer en gång i livet.
Dock är jag lyckligt lottad som kommer ha vänner och min hostfamilj, som är som min familj, med mig under den dagen. Alla borde dock kunna skriva under på att det finns inget som är som mamma och pappa. Ja det är faktiskt jobbigt för mig just nu när jag tänker på det.
Jag måste helt enkelt bara intala mig själv att jag kommer att få ha en magisk födelsedag tillsammans med alla mina kompisar och familj här nere, jag kommer skratta och få presenter, äta tacos och tårta. Vad mer kan jag begära?
Det finns så många där ute som inte får vad dem vill eller ens kan fira sina födelsedagar tillräckligt, så vad har jag att klaga om egentligen? Så länge jag är frisk så kommer jag vara nöjd..
Många frågar vad jag önskar mig. Men jag önskar mig inte något speciellt. Just nu behöver jag en ny mobil mer än någonsin, så jag har sagt till mamma och pappa att av dem så önskar jag mig bara pengar så att jag kan köpa en telefon. För mååånga år sedan så fick jag också en parfym av min farmor, paco rabanne rose xs – den önskar jag mig också. Efter det så är jag nöjd. Så länge jag får en prinsesstårta och silviakakor, men det bakar jag själv. Då vet jag att det blir bra haha!
Idag skulle du ha blivit två år, älskade syster!
Du skulle vid detta laget ha börjat på dagis, lärt dig gå, säga dina första ord, haft bajsexplosioner, väckt mig alldeles för tidigt på morgonen efter en sen utekväll, gjort mig irriterad för du stökar ner så mycket. Men inget av det har du fått gjort, inget av det kommer du att få göra.
Jag är så otroligt ledsen för att det inte kommer bli verklighet för dig, för att jag aldrig kommer att få se dig göra alla dessa saker. Det svider bara mer och mer i mitt hjärta av att veta att vad jag än gör så kommer det aldrig till att bli så.
Du, min lilla prinsessa, fick ett öde som jag inte önskar någon.
Men trots att du inte längre är här så har du en stooor plats på jorden. Du har påverkat alla som har sett dig, nästan alla som har läst om dig eller hört om dig på ett eller annat sätt har du haft inflytande på. Det är stort. Mig, mamma, Emilia, Maja, barnsjuksköterskorna, all personal, föräldrar på avdelningen, osv osv. Vi alla minns dig, många så mycket att vi vill gråta. Du är du, och du är helig.
Vid detta laget så skulle jag lära känna dig, vara expert på dina skrik, veta precis vad du tycker om att äta, kunna byta blöja med en hand, göra allt med en hand, eftersom att du borde jämt hänga på den ena, du och jag borde skratta som galningar i lekparken dag ut dag in. Men inget av det har jag fått göra med dig, med min egna syster, inget av det kommer jag att få göra.
Jag fick knappt börja. Jag fick knappt lära känna dig, jag har aldrig fått mata dig, smyga med godis till dig mitt i veckan, cyklat med dig till dagis eller något annat. Men jag är tacksam för tiden jag fick med dig, den lilla lilla dyrbara tiden. Även ifall jag skulle göra ALLT för att få lite till.
Dagen du föddes började jag i trean på gymnasiet. Det hade varit en jobbig sommar, och jag var utmattad innan allt redan hade börjat. Men så såg jag dig, och jag förtrollades. Du var så himla fin, så lugn och änglalik. Jag ville inte ens ha en till syster, och jag var så himla arg på min mamma. Men när jag såg dig så ångrade jag allt vrede, hur kunde jag vara så arg? Du var så perfekt, min lillasyster. Du var mer än välkommen i mitt hjärta- bara det att jag inte visste det riktigt.
Men där var du, med dunder och brak. Sicken entré du gjorde, du skakade alla världar man bara kan göra. Sicken liten skitunge du var redan då. Jag fick bara se dig i några minuter, sen så skulle både du och mamma till Lund. Det blev många resor fram och tillbaka för dig, men aldrig fick du känna på den friska luften. Du var fången, fast i sladdar och maskiner som ingen människa ska behöva vara fast vid. Du var så tapper, du har fått mig att gråta så många gånger- av både stolthet och sorg. Du är en krigarprinsessa!
Jag är inte helt hundra procent säker på vart du är nu. Det kvittar vart du är, för jag vet att en dag så kommer vi att få se varandra igen. En dag så kommer du att visa mig vägen till stället du njuter på just nu. Det som får mig lugn och får mig att somna på natten är att få veta att du har det bra nu, du är fri och frisk. Du finns där och vakar över mig och hela vår fina familj, du ser till att passa på oss. Vi är så tacksamma för att du är du, för allt du har lärt och oss fortfarande lär oss. Förhoppningsvis så kommer du aldrig att sluta lära mig en massa saker, för jag ska se till att folk vet vem du är. Det är min gåva till dig, min gåva till andra. Att folk ska veta hur mycket min syster kämpade, för det ger mig så mycket styrka.
Alla tårar du får mig att fälla är vackra på sitt egna vis, precis så som du.
Fyra fina, underbara och läskiga månader fick jag med dig. Fyra månader tillsammans med den mista systern jag har sett, men det var också fyra häftiga månader. Känslorna som du har väckt hos mig går inte att sätta ord på, det är så konstigt. Ingen annan kan förstå så länge man inte har varit med om samma sak, det är knepigt.
Samtidigt som jag känner mig full med hopp så känner jag mig tom, samtidigt som jag känner mig lycklig så känner jag mig sorgsen. Samtidigt som jag känner mig omringad av människor så känner sig mig ensam.
Det är så svårt, att glädjas men samtidigt sörja. Vilka ord ska man välja? Vad ska man säga till folk om dig?
Jag vill berätta allt, men det går inte. Vissa vill höra, förstå och visa känslor, medans andra bara nickar. Jag antar att det tar tid att lära sig, precis som med allt. Det är det som är det svåraste. Det finns ingen manual för hur man ska känna, för hur man ska göra eller hur man ska tänka. Allt hade varit så mycket enklare då. Jag önskat att du hade kunnat berätta för mig, hur allt ska tas hand om, hur jag ska agera och hur jag ska visa dig hur mycket du faktiskt betyder för mig. Det är svårt att veta om jag gör tillräckligt för att hedra ditt minne, det fina minnet som jag har av min älskade syster.
Hur ska man få folk att begripa hur mycket du betyder när de aldrig träffat dig?
Man säger att tiden läker alla sår. En himla fin och klyschig sak att säga. Jag säger BULLSHIT! Tiden läker inte alls några sår. Min lilla prinsessa du lämnade så stora sår så dem kan aldrig läka. Det är omöjligt. Däremot så lär man sig med tiden att leva med sorgen, man anpassar sig och sakta med säkert så faller man in i mönstret igen. Man klarar av att blunda och inte känna lukter som påminner om dig. Så ibland trillar det ner salt i såret, och så vips är man där igen. Men man lär sig, man måste bara ha tålamod. Hur känner du dig, jag undrar så himla mycket. har du lärt dig att leva där borta på andra sidan? Jag hoppas, samtidigt som jag vet, att du har det superbra.
Ännu en gång, grattis på födelsedagen älskade lilla underbara Safa. Du är min älskade syster, och kommer alltid att vara. Du är min, min alldeles egna lilla skatt. Ingen kommer någonsin att förstå vad jag känner, vad jag vill eller vad jag ska göra. Men det är okej, för någon dag så kommer du att vara stolt över mig. Det är jag övertygad om.
Jag är stolt över dig, mer än stolt. Jag älskar dig, med hela mitt hjärta. Grattis, och tack för att du kraschlandade i mitt liv.
Min semester här hemma i Sverige är inne på sin sluttramp.
Nu när jag har varit hemma så har jag bara tagit det lugnt, träffat fina människor som jag har velat lägga tid på och självklart missat att träffat några. En massa tid och dagar har spenderats på Öland, tillsammans med familjen. Något av det bästa är att jag har fått träffa mina kusiner, speciellt mina kusiner som är bosatta i USA som jag inte hat träffat på hela TVÅ ÅR!!!
Det var så himla kul att äntligen få träffa dem, knyta kontakterna igen på nytt och bara vara. Det är alltid lika kul att få umgås med familjen och bara vara.
Speciellt var att träffa min kusin Lily, som jag inte sett s en hon var en liten bebis. Extra kul är att vi kom så bra överens och att vi tycker om att leka med varandra. Det lilla pyret.
En reunion tillsammans med mina härliga och grymt saknade gymnasiekompisar hanns också med. Att få snacka skit och bara släppa loss var behövligt kan jag säga. Men nu så är vi nere på sista veckan som sagt och den är fullspäckad med saker att göra. Det känns att det är på sluttampen nu, för tiden rinner iväg och det är fortfarande saker som man skulle vilja hinna med att göra- men säkert inte kommer hinna att göra. Tyvärr. Men tiden jag har haft nu har varit underbar, trots pissigt väder.
Detta är synen som jag möts av när jag ringer min älskade lilla Farmor på skype idag. Gud vad jag älskar den kvinnan, alla människor borde ha en farmor som jag har. Henne älskar alla!
Nu så är det bara hennes keps som fattas, ett tungt guldhalsband och en guldtand. Sen så är hon redo att dansa bakom vilken rappare som helst. Hennes artistnamn är Ms BettanZ!
Båda barnen var hemma idag, plus en extra.
Med andra ord så vart det fullt upp, båda händerna fulla. Linnéa var inte så sugen på att göra så mycket innan hon skulle ha en playdate, och allt öppnar vid elva. Så vi hade inte alls mycket tid på oss, därför drog vi bara ner till shoppinggatan och fikade och införskaffade marsipan till påskkycklingar.
Linnéa sparkcyklade och Nils hade sin barncykel som man springer med, och båda två klarade det utmärkt. Jag gick med vagnen, och tur var det. Lillen blev nämligen trött på hemvägen. Sedan blev det lunch och Linnéas kompis kom hit, och hon åkte nyss hem. Allt som allt tror jag att det var en lång dag för oss alla. Så gissa om jag kommer somna fort!
Jag antar att jag kommer skrika ”HALLELUJA MOMENT” när jag hoppar ner i sängen.
Som ni ser så har jag sett till att fira påsk. Igår så bakade jag påskmuffins, världens godaste muffins med frosting i olika färger. Allt i påsktema, givetvis.
Idag så har det (är det) skärtorsdagen, det skulle också firas enligt mig. Dock firar man inte det här, eller knackar dörr. Så jag fixade ihop en skattjakt till oss, med karta och saker och givetvis en skatt. För att vara med så skulle man vara klädd som en påskkärring.
Vi fick en del underliga blickar från grannarna. Men så länge barnen är lyckliga och glada så kan jag vara hur löjlig som helst, och alla kan se mig!
På söndag, mina vänner, då så ska vi ha ett påskbord här hemma. Ett påskbord med influenser av både svealand och Österrike. Vem kan missa detta? Dock så insisterade min hostmamma på att vi ska ha veggoköttbullar, och jag menar KÖTTbullar utan kött. Nåja, vi får se hur det blir. Jag antar att det är bättre än inget..
Ja, det ät ungefär det som min dag har bestått av.
Jag gick till den internationella lekgruppen idag tillsammans med Emma och hennes Reilly. Nils och Reilly har lekt två tre gånger innan och dem tycker om varandra, men de har lekt mest för sig själva. Efter lekgruppen så gick vi och matade ankorna tillsammans, och guuuud vad killarna lekte och pratade med varandra.
Det är riktigt skönt att dem bor bara över gatan och leker som två små änglar, Nils springer dessutom runt och säger ”Reilllley” hela tiden. Så himla gulligt.
Ankorna som sagt. Ni som känner mig vet vilken fågelfobi som jag har. Jag hatar fåglar och är så rädd för dem så att det är pinsamt. Emma fick hålla brödpåsen och ge pojkarna medans jag låtsades att jag inte var där. Det var en helt sjuk anka som var helt galen, ankan kom mot mig och jag puttade fram Nils för han hade bröd. Då blev Emma sur, för att jag offrade Nils haha! Men något ska man ju ha barnen till.
Vi hade ris till middag idag. Halva min kväll bestod av att rensa hela nedervåningen från allt ris som var överallt, jag har ingen aning om hur Nils äter ris. Men det kan inte vara mycket ris som hamnade i hans mage. Skönt att städerskan kommer imorgon.
Idag har jag saknat min mamma extra mycket. Jag har ingen aning om varför, det har inte hänt något och jag är glad. Men så fort jag hör ordet mamma så får jag ont i magen.
Idag är en sån dag då jag vill lägga mig i soffan och ha huvudet i min mammas knä, bara få andas och få den där kärleken som ingen annan kan ge mig. Inget kan slå en kram från en mamma, inget i hela vida världen!
Ni skulle bara veta vilken mamma jag har. Hon är bäst, jag älskar henne över allt annat på denna jorden. För henne skulle jag göra allt. För någon sekund så trodde jag att jag skulle ta ett flyg hem och bara krama henne och sen flyga tillbaks så att jag kan jobba imorgon på morgonen. Dock antar jag att det inte funkar så.
I alla fall. Min lilla mammi, guuuud vad jag saknar dig. Du är nog den enda som faktiskt förstår mig, den som vet att du inte ska prata hela tiden, hur jag vill bli masserad, vad jag vill äta, vilket shampoo jag behöver, vilka tamponger jag föredrar, vilken tidning du ska köpa och vilken pizza som ska beställas.
Ingen känner mig så som du känner mig, och jag vill ha dig nu. Helst för en stund sedan. Att inte ha sin mamma nära är nog det jobbigaste som finns. En mamma är alltid en mamma, och en mamma går inte att ersätta. Inte på något sätt i världen. Jag har ingen aning om vad du gör just nu, men jag hoppas att du tänker på mig. Att du saknar mig extra mycket idag också. Jag vet att du kanske inte alltid känner dig som världens bästa mamma, men du är världens bästa mamma.
Du är så mycket mer än världens bästa mamma för mig, om man nu kan bli något bättre- då är du det!
Jag vill krama dig. Jag vill höra dina stöttande ord och bara få ha dig nära. Äta en god köttfärssås med vitlöksbröd och sedan slänga sig i soffan och kolla på det okända. Bara vara med dig.
Här sitter jag ännu en kväll,framför datorn!
Meeeen vad gör det. Det är lite så livet ska se ut, slappa och pusta ut och få ha lite egentid. Jag har nyss avslutat ett långt samtal med min kära Izabella. Ett samtal som innehåll så mycket skitsnack att jag knappt kan ta in allt, ja ibland är det nästan jobbigt att vara tjej. Man ska hålla koll på allt skvaller och uppdateras och uppdatera andra.
Nu så ska jag ringa upp min farmor också, alltid lika kul. Dock läser lilla farmor denna bloggen slaviskt, jag tror att hon är mitt största fan, så det är lite tråkigt. För hon vet redan allt som jag ska säga, så det är bara hon som behöver prata och jag som får kommentera alla händelserna. Sicken tant och farbror jag har till farföräldrar, dem är ute och fär (småländsk ord för att vara ute och springa) de är värre än mig!!!!
Jag vet inte vad mitt problem är med snor.
Men jag hatar snor, mer än något annat i hela världen. Jag kan byta bajsblöja och allt utan problem, men torka snor. Nej fy usch blä blä blä. Tvi säger jag bara. När Nils snorar så torkar jag givetvis hans snor, ofta också, för att det inte ska bli ett helt vattenfall av snor. Då skulle jag svimma ögonaböj!
Men jag begriper inte hur det kommer sig, för bajs borde ju vara mer äckligt än snor? Men nej, snor får mig att må riktigt dåligt. Nu när jag sitter här och själv är dunderförkyld och snorar så tycker jag att det är lika äckligt.
Jag vågar knappt snyta mig, speciellt inte om någon annan är hemma haha. Nej fy. Egentligen så vill jag ha så lite som möjligt att göra med andras kroppsvätskor och odörer, jag vill inte se eller känna några konstiga eller avvikande lukter eller vätskor från någon.
Det är en stor fobi som jag har, att känna andras bajsdofter eller snor. Fy satan i gatan vad jag mår illa av det.
Jag kommer ofta utspringandes från toaletter och hostar till jag näsan spyr om någon har varit där inne eller om det är ofräscht. Vilket jag kan tycka är pinsamt, men jag kan inte hjälpa det.
Allmänna toaletter är en mardröm för mig, och äta mat hemma hos folk som inte har det städat. Det går bara inte.
Fyfyfy. Många tycker att jag är barnslig, men jag rår inte för det.
När jag blir stor så ska jag föda barn som inte kan snora eller fisa, dem ska inte heller kladda när dem äter eller komma till att skita ner sig. Jag kommer få mirakelbarn!
Nelly Iris Olivia 